Kaerlighed och identitet

Det senaste året har jag landat i ganska mycket av mitt identitetssökande. Några av de fack som nu går att placera mig i är

• Bi/pansexuell
• Polygam
• Genderqueer (oftast hon eller hen)

En kan säga att jag har förmågan att bli kär och attraherad av alla kön/icke-kön, jag själv pendlar i min könsidentitet och jag har förmågan att blir kär och attraherad av flera samtidigt (och behålla min kärlek/attraktion till en primärpartner på samma gång). 

 När jag först kom ut som bi ville jag verkligen inte bli förknippad med att vara poly (hade fortfarande inte accepterat att jag var det) pga alla fördomar om bisexuella. Men också för att jag försökte hitta hur min läggning yttrade sig innan jag kände efter om jag var mono eller poly. Idag har jag alltså kommit fram till att jag lever upp till många av fördomarna kring bisexuella - dessutom så är jag genderqueer. Ack, ack. Tänk att jag till slut skulle kunna acceptera och respektera alla dessa sidor av min identitet och sexuella läggning. 

För mina vänner var det ingen överraskning alls när jag berättade att jag var poly. Det visste de redan på gymnasiet 😁 

Så mycket internaliserad intolerans en bär på, det är inte klokt. Att det är enklare att respektera någon annan som bryter normerna (och många ggr tycka den personen e skitcool) e bara det egentligen - internaliserad intolerans. Ett privilegium att få tycka den här personen är skitcool, men inte behöva utstå allt förtryck den utsätts för pga att den är öppen med att bryta de rådande normerna. 

Till något helt annat. Har idag både pratat med min psykiatriker och min chef på förskolan jag vikarierat på den senaste tiden. Jag ska bli sjukskriven på ca 50%, inte bestämt hur mkt än. När jag mår bättre och kanske till och med kan jobba efter ett schema ska jag höra av mig till förskolan och då eventuellt få jobb/vik där!

Det facket jag mest känner definierar mig just nu är psykisk ohälsa. Längtar till den dagen det är historia.