Osäkerhet

Jag blir så arg på mig själv. Det e som att nu när jag själv jobbat bort väldigt stor del av min osäkerhet så har jag svårt för att förstå andra som är det. Jag bara bufflar på. Eller, jag har gjort det väldigt mycket innan. Nu, har jag helt plötsligt blivit stolt o mån om min integritet, vilket jag antar e en bra grej, men ändå.

Det är nämligen så att det finns en vän till mig som har fått för sig att jag vill att hen ska "välja" mellan mig och andra som jag inte är vän med. O sen har jag tydligen "snackat skit" också om den här personen. Fattar ingenting. För jag får ingen konfrontation.För mig känns det som att hen redan har valt eftersom jag får reda på detta genom andra vänner (som jag bett ringa och fråga vad fan det e som händer) och för att hen inte vill svara på sms, facebook eller när jag ringer. Jag tolkar det som att hen redan har "valt", eftersom man inte vill prata med mig om det eller lösa vad som nu e ett problem för denna person. Jag blir bara ledsen. Och besviken. Jag trodde någon som kallar mig som en av sina bästa vänner brydde sig mer om att lösa eventuella konflikter. Jag skulle kunna driva det mer, o verkligen försöka allt för att få snacka o lösa detta. Men det finns en liten tanke som ekar och stoppar mig "Man är alltid minst två i en relation". Det är inte BARA upp till mig.
Och helt seriöst, jag trodde vi löst detta. Det är hen som har ett problem med mig, inte tvärtom. Det har skapats genom att hen inte vill prata. Plus att vi pratade nämligen om detta för någon vecka sen. Iaf, början till en diskussion. Men nej. Tydligen inte. Nu väntar jag på ett samtal från denna människa. Har väntat sen i söndags. Jag skriver nya sms varje natt som jag vill skicka. Men det är alltid nåt som håller mig tillbaka. Antar det e min nyfunna stolthet att inte jaga efter vänner som inte verkar vilja ha kontakt med mig, eller folk som jag trodde var mina vänner.

Kan ju alltid hoppas att hen läser detta inlägg och tar sig i kragen och hör av sig till slut. Detta e väl mitt sätt att svälja lite av min stolthet.

Om det är något jag inte är så är det konflikträdd och det har gett mig så jävla mycket problem det senaste året. Jag har börjat prioritera och välja mina fighter på ett sätt jag inte gjort innan. Känns sjukt jobbigt samtidigt som det e skönt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag e inte den som sitter på rumpan o gör ingenting när saker går att lösa om man bara vill. Men då behövs som skrivet i något inlägg innan - att båda vill lösa det. Så känns det inte nu.

Hemma

Nu ligger jag i min säng i mitt nya rum i min nya lägenhet i min gamla stad :)

Sov här för första gången igår natt, tsm med Rasmus iof. Han hade varit iväg o firat sin moster i Kalmar o vatt borta ääääända sen i lördags o ingen av oss kunde vänta med att träffas dagen efter så han kom direkt till Dalaplan efter han landat på Malmö Triangeln =D

Nu tänkte jag avsluta kvällen med sims o hoppas att jag kan somna inom närmsta timmen...

Att vara PK betyder inte att man är dum i huvudet...

Har hittat till http://www.skrivaunder.com

http://www.skrivunder.com/tvinga_inte_barn_in_i_mer_segregation_och_utanforskap tyckte jag lät som en bra petition att skriva under på..sen hittade jag vad det var jag skrev på. Det är inte den länken som är i petitionen utan http://www.jonkoping.se/download/18.5f6990b6135d27202fb70e4/Muslimska+barn_elever+i+J%C3%B6nk%C3%B6pings+kommuns+skolor%2C+r%C3%A5d+och+riktlinjer%2C+sv+2011_2012.pdf
Vad jag skulle skrivit under hade alltså varit emot detta lagförslag. Inte ok.

Jag började skriva en kommentar men har inte valt att skicka den än..får se om jag gör det sen eller inte.

Jag har varit naiv i mina dagar men är inte det längre. Ändå tycker jag att Jönköping har gjort någorlunda rätt. Det är minst lika mycket förtryck att tvinga någon ta av sig sin slöja som att tvinga någon att ha den på sig. Det är minst lika mycket förtryck att barnet inte ska få simundervisning pga att de måste ha kläder på sig i vattnet eller att de vill ha en kvinnlig lärare som att tvinga barnen att stanna hemma o inte gå till sin simlektion för att där är reglerna att man ska ha badkläder och man får den lärare som finns där.
Jag tycker valmöjligheten ska finnas! Sen får man helt enkelt förklara för barnen varför vi har det som vi har i Sverige och varför det är annorlunda än deras kultur och ge dem ett val. Barn dumförklaras allt för ofta och att de är en produkt av sina föräldrar...varför tror ni det finns något som kallas tonårsrevolt? När man är i grundskoleålder är man beroende av sina föräldrar på ett vis som gör det jobbigt att tycka annorlunda och ha en annorlunda tro ibland. Vi kan inte tvinga barnen att göra tvärtemot familjens vilja redan som 7-åringar! Det är helt befängt. Vi kan ge dem ett val att följa sina föräldrar eller icke-muslimers sätt. Mer än så är OCKSÅ att indoktrinera barnen i en tro som inte alls behöver vara deras egen! Och det handlar inte alls om svensk naivitet, snällism eller rädsla för att bli kallad rasist - det kallas respekt för andras religioner och levnadssätt!  

 Sen att barnen sexualiseras tidigt och en inbillning om att man måste skyla sig för det motsatta könet är rent ut sagt förjävligt. Jag tycker det är en sjuk idé att män har sådan sexualdrift att kvinnan måste dölja sig för att inte bli sexuellt trakasserad, eller att kvinnan inte ska ha någon libido alls eftersom mannen inte behöver dölja sig lika mycket. Men om man ska gå helt efter koranen och INTE den gamla kulturen som funnits sen långt Före Kristus står det bara att "man ska dölja sin barm". Och det gäller både kvinnor och män.

Det finns något som kallas integrering och så finns det assimilering. Assimilering är något som bara SD förespråkar. Vi som inte är muslimer måste också integreras tillsammans med muslimerna för att kunna leva tillsammans på ett fint och bra sätt. Det betyder INTE att man måste ge upp sina egna värderingar och levnadssätt som många SD:are tror, det betyder att det  förhoppningsvis uppkommer ömsesidig respekt och acceptans och öppenhet mellan oss. Jag skriver just oss, för enligt mig finns det inget vi och dem. Det vet vi alla skapar mer segregation om något. 

Väldigt lång kommentar..därför jag inte riktigt vet om jag ska skicka den eller inte. Ge gärna en kommentar vad ni som läser tycker.

Att jag går utklädd till spöke på Halloween tyckte folk bara var roligt...i Frankrike får du böter om du bär burka eller niqab.

Sen får vi inte förglömma att alla muslimer lever inte efter dessa regler..islam är minst lika brett och kan tolkas lika olika som människor det finns som kristendomen och judendomen.

My kind of trust is a shareware

Har varit väldigt produktiv idag!

1. Ringt mitt försäkringsbolag och fått skickat blankett på MAIL eftersom jag inte fått hem någon i brevlådan på över en vecka så att jag nu äntligen kan föra över pengar till mitt konto så jag har råd med min hyra över sommaren.
2. Hämtat nycklarna till nya lägenheten!
3. Bokat tid hos min läkare så jag kan bli av med onödiga meduciner
4. Fått tips på hur jag kan lirka mig in o få praktikplats på Teamus - teatergrupp för folk med funktionshinder.
5. Anmält mig och betalat för köplats på Boplats Syd
6. Anmält för att hjälpa F! 3 juli på Almedalsveckan
7. Uppdaterat mig på Yelah, Twitter, SVD och Feministiskt Perspektiv

Nu ska jag åka hem till min kära Mio och bli bjuden på mat o gott sällskap!

Tid

Asså shit. Vad gör en vecka med en egentligen. En dag. En timme. En minut. Ja, tillome en sekund.

Vi hade avslutning på Sundsgården idag. Jag hade först inte tänkt att säga något på avslutningen, men jag fick helt plötsligt en total känsla av frid och harmoni där jag verkligen kände i hela själen, hjärtat och hjärnan att jag har förlåtit mina klasskamrater (och ibland lärare) utsatt mig för under året. Det var som en enda stor våg av tacksamhet sköljde över mig. Tacksamhet över att jag har fått vara med om detta året TROTS alla jävligheter. För det var just dessa jävligheter som gjorde att jag nu äntligen efter 22 år på denna jord hittat mig själv och älskar mig själv. Alla svårigheter och prövningar jag haft innan detta året har hjälpt mig ta mig igenom allt men jag har ju verkligen satts på prov. När jag till slut accepterade att jag var arg och besviken och sårad och lät de känslorna komma ut, då, började min förlåtelseprocess. Jag trodde att jag skulle klara av att förlåta och gå vidare bara genom att min hjärna var med på noterna, men nä..det gick såklart inte.

Så jag höll ett litet minital på 1 min ungefär där jag tackade alla för detta året och att jag önskar dem all gott i framtiden och att de får må så bra de bara kan. Oavsett va de känner för mig i denna stund. För just genom att det var avslutning och vi alla skulle skiljas åt tror jag att jag verkligen kunde känna att nu e det mitt riktiga liv som börjar - nu är prövningen över! Då kan jag förlåta och gå vidare utan problem. Och tro det eller ej - vara tacksam över allt de utsatt mig för. Att de kanske inte kan förlåta mig än för allt de tycker jag utsatt dem för, de e en annan sak. Det är upp till dem. Och det har jag lärt mig nu. Jag kan inte tvinga fram förlåtelse eller respekt genom att behandla dem som jag vill bli behandlad. För vi är alla på olika plan i livet, har olika saker vi jobbar med oss själva med. Jävligt jobbig insikt att ta till sig. För jag e inte den som sitter på rumpan och gör ingenting när saker behöver förändras för att bli så bra som möjligt för alla. Men alla måste såklart vilja det. Och samtidigt vara villiga att kompromissa och rannsaka sig själva. Vilket är galet jobbigt och svårt om man inte tvingats göra det innan. Så ja.

Sammanfattning av året skulle väl kunna klämmas ihop i en mening egentligen:

Det värsta året i mitt liv som just genom det, allt jag lärt mig - blev till det bästa! 

(Än så länge kanske jag ska tillägga) ;D

Nu väntar en sommar på Flensburgsgatan och en massa mys med Rasmus som jag hoppas fortsätter så länge det bara går!

COME WHAT MAY