Det e kul hur hjärnan fungerar. Jag kommer knappt ihåg nånting från Sundsgården vad det gäller turnéer och annat, inte heller mkt från när jag bodde i Ugglebo. Vad jag kommer ihåg är händelser som gjorde mig väldigt ledsen. Men jag kommer bara ihåg fragment ifrån dem också. Allt känns som det var en dröm och det obehagliga i den hänger sig kvar o gör att jag inte kan sova om nätterna. Försöker släppa det. De e så jävla svårt. Speciellt eftersom en som var min vän från 6 år tillbaka, nästintill bästa vän emellanåt, inte är i mitt liv längre. Sen försvinner en annan nyfunnen vän pga allt som hänt där. "Jag orkar inte med dig längre". Skitkul att höra. Just den meningen har fastnat i mitt huvud.
Varför e de så att allt negativt tar över så jävla lätt? Varför kan inte allt positivt svämma över? Det finns så mkt fina människor i mitt liv nu.
Just det där ordet; nu.
Nu är nu och inte då eller sen.
