Återfödelse

På ett sätt återföds en flera gånger under en livstid. Varje kris får oss att känna oss som "nya jag" och mer kloka. Vi hamnar i vägskäl, mer eller mindre uppenbara, som styr våra liv i helt olika riktning beroende på vilken väg vi väljer. 

Jag är i en sådan korsning just nu. För typiskt nog ser jag inte bara två vägar jag kan ta (den jag redan är vandrandes på och en annan), jag står mitt i en korsning. O jag kommer faktiskt vara självisk den här gången. Jag ska vara egoistisk och se till att mina behov är prio ett. Det är skitjobbigt att bara ens skriva det. Skuldkänslorna kommer direkt. För vem är jag egentligen om inte någon som hjälper andra till ett bättre liv? Men också, hur ser jag på mig själv när jag inte klarar av att hjälpa andra, än mindre mig själv? Det är inte sunt att jag ser mig själv som värdelös när jag börjar känna att jag är mer av en börda än en tillgång. 

Affirmationsdags

• Jag är värd att älskas
• Jag älskar inte andra mindre för att jag bryr mig om mig själv
• Om det är meningen kommer jag bli hjälpt när jag behöver det om jag inte orkar själv

Din placering i kön är...

13. För tjugo minuter sedan var det 14.
VÄLKOMMEN TILL ALLMÄNPSYKIATRIN.

Jag ringde redan imorse men då saden jag pratade med att jag skulle ringa tillbaka och välja "Rådgivning/tidsbokning" när de öppnar kl 12.30. Satte alarm på mobilen för att jag inte skulle missa tiden och ringde på sekunden. Fick placering 14 i kön kl 12.31.

Under tiden jag väntar har jag bokat tid på min vårdcentral via 1177. För samma anledning som jag vill ha tid på öppenvården: utmattningsdepression med tillhörande ångest, panikångest och sömnproblem.

Samtidigt så pågår resten av livet. Det fungerar inte, men det pågår. Hyran, mat och räkningar måste betalas, valideringen ska göras, mitt uppdrag i kf ska skötas, basinkomstteatern ska skapas och regisseras, vänner och familj ska träffas (eller åtminstone höras med). Jag ska hinna vila och äta. Inte gå sönder.

Varenda jävla gång jag blir (psykiskt) sjuk så tar det jättelång tid innan jag accepterar det. Och så länge jag inte accepterar det gör jag allt för att dölja det. Sen bryter jag ihop på diverse ställen, bland folk. Jag har redan brutit ihop själv flera gånger men berättar inte för någon. Antagligen för att jag omedvetet tänker att om jag visar det för andra så MÅSTE jag acceptera det. Då MÅSTE jag söka hjälp. Eller som det är idag i psykvården: kräva hjälp. Kräva min rätt till vård.

Din placering i kön är...13 (kl. 13.11, suttit 40 min i telefonkö)

Och nu funkar det inte längre att vänstercentrera texten.

Vet ni hur svårt det är att be om hjälp? Känner ni hur all skuld och skam tar över er kropp och själ när ni inte längre klarar er själva? När ni inte längre kan ta de ansvar som ligger på er?

Din placering i kön är...13 (kl. 13.38, 1 timme och 10 min i kö)

nu kom jag fram. ska få tid hos läkare och en fast vårdkontakt.

Well you know me
I've never been afraid
I always jump into it
With my whole heart and no shame
And the thoughts that I'm left with
Is making such a mess
There's nothing more confusing than the loss
You've caused yourself

Life on Mars

Ord. Dessa jäkla ord. Det har blivit svårare och svårare för mig att formulera mig, både i text och när jag pratar med någon. Det känns på riktigt som att min hjärna har gett upp. Den har bara slutat att fungera som den ska. Jag minns typ ingenting. Mitt närminne är typ helt borta. Jag var en förvirrad person innan men då kände jag mig iaf inte dum i huvudet.
Jag orkar typ ingenting. Min kropp ger också upp. Jag har spenderat min dag i sängen, bara gått upp för att göra lite knäckemackor och några timmar senare värma fryst färdigmat.

Det enda som inte gett upp än är min själ. Men oj vad den vill göra det. Mitt hjärta vill så mycket, men resten av mig orkar och kan inte göra allt det vill.

Jag skrev en dikt/text och försökte få ordning på mina ord i relation till resten av mig.


Orkan
Det tar stopp
Säger stopp
Agerar hinder

Hur ska jag kunna
ens någonting
Klara någonting
När jag inte orkar

När allt blir en orkan inombords

Hjälp
Finns det?
Vem kan hantera en orkan?
Var lär en sig stoppa en orkan från att skada
Utan att bli skadad själv

En trött orkan är en stilla vind
Den blåser inte sönder hus
Den förstör inte hem eller samhällen

Bättre att låta den vara
Trötta ut sig själv
Då förstör den ingenting annat
än sig själv.
Eller.