Kan en vara alldeles för förlåtande mot andra? Är det möjligt? Är det önskvärt, och för vem i så fall?
Gör det mig till en självuppoffrande idiot som inte har några som helst gränser för hur jag tillåter mig själv att bli behandlad? Eller gör det mig till en människa som behandlar andra som jag vill bli behandlad själv om jag skulle gå över någon av deras gränser? Vart fan är ens mina egna gränser? Har jag ens några? Så många frågor.
Igår natt var en natt fylld med ältande och ångest. M var med mig vilket nog var bra. Jag känner mig dum mot honom för att han ska behöva utsättas för min oförståeliga själ.
Jag tror att det jag behöver acceptera är att ingen kommer någonsin förstå mig fullt ut och jag kommer inte heller förstå dem. Och så är det med alla världens människor. Men något som jag inte behöver acceptera är att världen går åt helvete med krig, miljöförstöring, diskriminering och förtryck pga all oförståelse för andras upplevelser och liv än sitt eget. Men hur gör jag det på ett bra sätt? Hur gör jag det utan att offra för mycket av mig själv? Hur gör vi det tillsammans utan att skada varandra? Eller iaf skada varandra så lite som möjligt.
Synonymer för "naiv" enligt synonymer.se
barnslig, godtrogen, troskyldig, blåögd, aningslös, omogen; enfaldig, lättlurad, lättrogen, dum, korkad; okonstlad, okomplicerad, naturlig, primitiv
Synonymer till "godtrogen" (samma källa)
omisstänksam, lättlurad, lätt att lura, blåögd, troskyldig, naiv, ljusblå, lättrogen
När jag läser dessa synonymer så känns det inte längre lika bra att jag är godtrogen och naiv. Det kanske inte är de orden jag ska använda för att beskriva egenskaperna i mig som gör att jag tror gott om alla och förlåter lätt. Någon där ute i cyberspace som har förslag?
