Att släppa taget

Ok, det blir ingen uppsats inlämnad i tid för mig denna gången. Jag har försökt o tänkt att om jag klarade omtentan borde detta inte bli några problem..men ja. Tji fick jag. Det känns inte omöjligt o jag får inte några panikattacker men min kropp beter sig som om den har sprungit ett maraton o det känns som jag inte sovit på en vecka. E superduperultramega trött.
Får helt enkelt acceptera att bara för att jag kommit över vad som kändes som det största hindret förstår inte min hjärna att nu ska den börja bete sig på ett nytt sätt. Den måste påminnas gång på gång innan det psykosomatiska slås på o det blir fysiskt väldigt svårt att klara vad jag nu har som uppgift.
(för er som inte vet är "psykosomatiskt" kroppsliga uttryck för ångest när hjärnan inte klarar av mer)

Små steg i taget...e det som gäller. Jag blir självklart frustrerad över att det inte går snabbare. Men jag känner samtidigt att jag e på god väg och även fast det inte går i den takt som jag skulle önska har jag ändå kommit otroligt långt i min kamp mot ångesten. Och det får jag inte glömma när det känns som den vinner. För det gör den inte. Den har själv seperationsångest och tycker det e skitjobbigt när jag e påväg att släppa taget.


Många kanske undrar varför jag skriver så öppet om mina problem så här på en blogg, på internet, där i stort sett vem som helst kan läsa vad jag skriver. Jag har skämts otroligt mycket för min sjukdom i många år och har kommit fram till att det har väldigt mycket och göra med det stigma som psykiska sjukdomar har i samhället. Ett väldigt enkelt exempel: om jag istället skulle skriva om mina problem med att ha reumatism eller någon annan sjukdom som klassas som fysisk hade det inte alls varit samma grej. Just det här med att vara psykiskt sjuk låter så extremt. Som om en egentligen skulle vara inlagd på ett mentalsjukhus iförd tvångströja med alla andra galningar som inte kan fungera i samhället. O jag vet - det är läskigt med sjukdomar som inte syns på en att man har det. Det är skrämmande att inte veta hur en person ska reagera som har mentala problem - kommer den ta ut sina frustrationer på mig? Kan jag säga detta utan att hen blir galen?

Men ni kan vara lugna. Personer som har fått en psykiskt diagnostiserad sjukdom får oftast medicin och/eller terapi för att hålla den i schack. Deras lidande syns kanske inte utåt, men det är verkligt och något de måste kämpa med varje dag. Visa istället respekt för dessa människor och fråga hellre än anta. Vi vill bli förstådda och respekterade precis som alla andra människor. För det är just vad vi är - människor, precis som alla andra.