Din placering i kön är...

13. För tjugo minuter sedan var det 14.
VÄLKOMMEN TILL ALLMÄNPSYKIATRIN.

Jag ringde redan imorse men då saden jag pratade med att jag skulle ringa tillbaka och välja "Rådgivning/tidsbokning" när de öppnar kl 12.30. Satte alarm på mobilen för att jag inte skulle missa tiden och ringde på sekunden. Fick placering 14 i kön kl 12.31.

Under tiden jag väntar har jag bokat tid på min vårdcentral via 1177. För samma anledning som jag vill ha tid på öppenvården: utmattningsdepression med tillhörande ångest, panikångest och sömnproblem.

Samtidigt så pågår resten av livet. Det fungerar inte, men det pågår. Hyran, mat och räkningar måste betalas, valideringen ska göras, mitt uppdrag i kf ska skötas, basinkomstteatern ska skapas och regisseras, vänner och familj ska träffas (eller åtminstone höras med). Jag ska hinna vila och äta. Inte gå sönder.

Varenda jävla gång jag blir (psykiskt) sjuk så tar det jättelång tid innan jag accepterar det. Och så länge jag inte accepterar det gör jag allt för att dölja det. Sen bryter jag ihop på diverse ställen, bland folk. Jag har redan brutit ihop själv flera gånger men berättar inte för någon. Antagligen för att jag omedvetet tänker att om jag visar det för andra så MÅSTE jag acceptera det. Då MÅSTE jag söka hjälp. Eller som det är idag i psykvården: kräva hjälp. Kräva min rätt till vård.

Din placering i kön är...13 (kl. 13.11, suttit 40 min i telefonkö)

Och nu funkar det inte längre att vänstercentrera texten.

Vet ni hur svårt det är att be om hjälp? Känner ni hur all skuld och skam tar över er kropp och själ när ni inte längre klarar er själva? När ni inte längre kan ta de ansvar som ligger på er?

Din placering i kön är...13 (kl. 13.38, 1 timme och 10 min i kö)

nu kom jag fram. ska få tid hos läkare och en fast vårdkontakt.

Well you know me
I've never been afraid
I always jump into it
With my whole heart and no shame
And the thoughts that I'm left with
Is making such a mess
There's nothing more confusing than the loss
You've caused yourself