Vad jag dock kan berätta är att jag var inte riktigt beredd på att detta skulle hända nu. Vi har träffats ett tag samtidigt som jag träffat andra. Sen blev det en helg som jag var hemma hos honom från torsdag natt till söndag kväll och då hände nånting. Känslor kom upp till ytan och jag började låta dom göra det också. På söndagen åkte vi hem till mina föräldrar en sväng, åt på Tamnack Thai och sedan hem till mig. När vi gick o la oss låg jag säkert i 30 min och ville fråga honom om vi skulle kalla varandra pojkvän och flickvän. Hjärtat bultade, det blev lite svårare att andas och nervositeten tilltog. Jag hade tänkt att lägga en lapp i hans jacka eller liknande där det stod
Får jag chans på dig?
JA
NEJ
KANSKE
Men jag kunde inte riktigt vänta kände jag. Dessutom började det bli lite allvarligare med andra som jag träffade och det var dags att börja narrow it down så att säga om jag inte skulle försöka mig på polyförhållande. Så jag frågade. Han va osäker. Tyckte det gick snabbt. Men han hade haft känslor för mig sen den dagen vi träffats för första gången irl. Jag började gråta för av nån anledning så kändes det här mer seriöst än vad jag trott. Vågar jag satsa? Vågar jag öppna upp och göra mig såpass sårbar igen? Jag tror det. Det e sjukt läskigt. Vill inte ha en Davide-episod till. Men detta känns ovanligt lovande.
Nu ska vi snart hem till hans mormor och äta potaaatis! Min favoritmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar