Vi hade avslutning på Sundsgården idag. Jag hade först inte tänkt att säga något på avslutningen, men jag fick helt plötsligt en total känsla av frid och harmoni där jag verkligen kände i hela själen, hjärtat och hjärnan att jag har förlåtit mina klasskamrater (och ibland lärare) utsatt mig för under året. Det var som en enda stor våg av tacksamhet sköljde över mig. Tacksamhet över att jag har fått vara med om detta året TROTS alla jävligheter. För det var just dessa jävligheter som gjorde att jag nu äntligen efter 22 år på denna jord hittat mig själv och älskar mig själv. Alla svårigheter och prövningar jag haft innan detta året har hjälpt mig ta mig igenom allt men jag har ju verkligen satts på prov. När jag till slut accepterade att jag var arg och besviken och sårad och lät de känslorna komma ut, då, började min förlåtelseprocess. Jag trodde att jag skulle klara av att förlåta och gå vidare bara genom att min hjärna var med på noterna, men nä..det gick såklart inte.
Så jag höll ett litet minital på 1 min ungefär där jag tackade alla för detta året och att jag önskar dem all gott i framtiden och att de får må så bra de bara kan. Oavsett va de känner för mig i denna stund. För just genom att det var avslutning och vi alla skulle skiljas åt tror jag att jag verkligen kunde känna att nu e det mitt riktiga liv som börjar - nu är prövningen över! Då kan jag förlåta och gå vidare utan problem. Och tro det eller ej - vara tacksam över allt de utsatt mig för. Att de kanske inte kan förlåta mig än för allt de tycker jag utsatt dem för, de e en annan sak. Det är upp till dem. Och det har jag lärt mig nu. Jag kan inte tvinga fram förlåtelse eller respekt genom att behandla dem som jag vill bli behandlad. För vi är alla på olika plan i livet, har olika saker vi jobbar med oss själva med. Jävligt jobbig insikt att ta till sig. För jag e inte den som sitter på rumpan och gör ingenting när saker behöver förändras för att bli så bra som möjligt för alla. Men alla måste såklart vilja det. Och samtidigt vara villiga att kompromissa och rannsaka sig själva. Vilket är galet jobbigt och svårt om man inte tvingats göra det innan. Så ja.
Sammanfattning av året skulle väl kunna klämmas ihop i en mening egentligen:
Det värsta året i mitt liv som just genom det, allt jag lärt mig - blev till det bästa!(Än så länge kanske jag ska tillägga) ;D
Nu väntar en sommar på Flensburgsgatan och en massa mys med Rasmus som jag hoppas fortsätter så länge det bara går!
COME WHAT MAY
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar