Osäkerhet

Jag blir så arg på mig själv. Det e som att nu när jag själv jobbat bort väldigt stor del av min osäkerhet så har jag svårt för att förstå andra som är det. Jag bara bufflar på. Eller, jag har gjort det väldigt mycket innan. Nu, har jag helt plötsligt blivit stolt o mån om min integritet, vilket jag antar e en bra grej, men ändå.

Det är nämligen så att det finns en vän till mig som har fått för sig att jag vill att hen ska "välja" mellan mig och andra som jag inte är vän med. O sen har jag tydligen "snackat skit" också om den här personen. Fattar ingenting. För jag får ingen konfrontation.För mig känns det som att hen redan har valt eftersom jag får reda på detta genom andra vänner (som jag bett ringa och fråga vad fan det e som händer) och för att hen inte vill svara på sms, facebook eller när jag ringer. Jag tolkar det som att hen redan har "valt", eftersom man inte vill prata med mig om det eller lösa vad som nu e ett problem för denna person. Jag blir bara ledsen. Och besviken. Jag trodde någon som kallar mig som en av sina bästa vänner brydde sig mer om att lösa eventuella konflikter. Jag skulle kunna driva det mer, o verkligen försöka allt för att få snacka o lösa detta. Men det finns en liten tanke som ekar och stoppar mig "Man är alltid minst två i en relation". Det är inte BARA upp till mig.
Och helt seriöst, jag trodde vi löst detta. Det är hen som har ett problem med mig, inte tvärtom. Det har skapats genom att hen inte vill prata. Plus att vi pratade nämligen om detta för någon vecka sen. Iaf, början till en diskussion. Men nej. Tydligen inte. Nu väntar jag på ett samtal från denna människa. Har väntat sen i söndags. Jag skriver nya sms varje natt som jag vill skicka. Men det är alltid nåt som håller mig tillbaka. Antar det e min nyfunna stolthet att inte jaga efter vänner som inte verkar vilja ha kontakt med mig, eller folk som jag trodde var mina vänner.

Kan ju alltid hoppas att hen läser detta inlägg och tar sig i kragen och hör av sig till slut. Detta e väl mitt sätt att svälja lite av min stolthet.

Om det är något jag inte är så är det konflikträdd och det har gett mig så jävla mycket problem det senaste året. Jag har börjat prioritera och välja mina fighter på ett sätt jag inte gjort innan. Känns sjukt jobbigt samtidigt som det e skönt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag e inte den som sitter på rumpan o gör ingenting när saker går att lösa om man bara vill. Men då behövs som skrivet i något inlägg innan - att båda vill lösa det. Så känns det inte nu.