'Cause if you fight love you're always a loser

Beauty is the beast

Har kommit in i en The Ark-fas igen. När jag började lyssna på dom för 100 år sen älskade jag dom för att jag kände att det fanns fler som kände och tyckte som jag, idag gör jag det ännu mer o på nåt vis förstår jag ännu mer vad som finns mellan raderna. För nu har jag upplevt allt på ett mer utsatt och konkret vis. Det började när jag fick upp "The most radical thing to do" på min random-spellista.

I could punch your face
When you say im good
I could dress in lace and paint my face
And go out on a cruise
In the neighbourhood
Become a prostitute
Or become a priest

I could fuck anyone
Every girl, every boy
At least one in every town
Thats to say the least
- wouldnt that be radical?
- wouldnt that be radical?
(but)

The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even when the world is seemingly
Telling you not to
I dont know whats wrong or right
But i know whats worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to
Cause i do assure
You that i do adore you


I could cut myself
And take it to the streets
I could dress like a freak
Leave my blankets in a heap.
Stop brushing my teeth for ninety weeks
Throw down the government
Become the president


I could try every drug
Or give everyone a hug
Set every prisoner free
And claim im jesus son


- wouldnt that be radical?
- yes all of that would be radical all right


But the most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even when the world is seemingly
Telling you not to
I dont know whats wrong or right
But i know whats worth a fight


The most radical thing is to do what
Your heart tells you to
Cause i do assure
You that i do adore you
I wish that i could be that radical
That radical


I wish that i could be that radical
That radical

 Mina känslor är blandade just nu. Ända sen jag började min utbildning har jag mer och mer fått bekräftat att jag är för mycket på så många vis - jag går över gränser alldeles för enkelt, jag ska INTE följa mina impulser utan tänka efter 2-5 ggr innan jag agerar, jag ska inte ta för mkt plats för då känner andra sig överkörda, jag ska inte försöka medla utan jag ska vara medveten om vilken plats jag har i gruppen och istället för att då försöka lösa den konflikt som är just då, ska jag tänka efter och vänta tills rätt tillfälle.
Jag är alldeles för lite konflikträdd. Jag gör misstag som alla andra och förväntar mig att de ska bli förlåtna precis som jag förlåter andras misstag. Fail. Så funkar det inte. Inte där var jag har varit och spenderat mitt läsår. Jag har gjort för många misstag för att man ska kunna ta mig på allvar och lita på mig. Visst, det kan jag köpa. Men jag kan inte köpa hur jag e ok ena sekunden men totalt fel nästa. Hur en konflikt inte är en konflikt i stunden men är det nästa gång jag gör samma sak eller tar upp det. Är jag verkligen den enda som försöker och ibland KAN tänka rationellt i en stressad situation? Är jag verkligen den enda som vill lösa saker på plats istället för att låta allt skit byggas upp inom mig till en bomb som exploderar när man minst anar det? Jag kan inte tro på det och VILL framförallt inte göra det. Men detta året har visat mig att så e det visst.

Shit jag sitter o darrar nu när jag skriver detta...

Trots kristen profil på min utbildning fungerar inte livet och mänskligheten så att man ska "Behandla andra som du vill behandlad själv" så löser sig allt. Jag har gjort precis det. Men min uppfattning om hur jag vill behandlad är helt olik alla andras i min grupp o klass tydligen. Jag säger inte alla, verkligen inte, men de flesta. Jag har förlåtit och förlåtit tills jag spytt och kollapsat bokstavligt talat. Första gången trodde man inte på mig. Man trodde inte på att jag mådde dåligt på riktigt. Nu, andra gången, förstår man till slut. Vilket jag är så sjukt tacksam över. Men jag vet inte om man riktigt förstått att detta inte BARA handlar om mitt allmänna mående, utan väldigt mycket om hur jag mått pga andra människor och situationer.

Just detta, att jag inte har tagits på allvar, känns mest. Det är det som gör mest ont. Att min ambitiösa sida har uppfattats som översittare och besserwisser. Att min osäkra och melankoliska sida har uppfattats som lat och martyr. Att mina känslor har blivit misstolkade till något de inte är. Att man inte varit ärlig mot sig själv och andra med sina egna känslor och upplevelser utan tagit ut det över andra.

Jag har fått möta mina värsta demoner och svagaste sidor hos mig själv detta året. Och det har jag gjort med både glädje och förnekelse. Nu har jag accepterat att det är sån här jag e, och jag måste hitta balansen i mig själv först och främst - men jag försöker förändra läget! Jag sitter inte kvar på min röv och hoppas att allt löser sig. Det e därför det har gått så långt också tror jag. Att jag inte kan respektera att jag inte är respekterad. ACCEPTERA det kan jag, men aldrig respektera respektlöshet. Aldrig.
Jag är också medveten om att jag har behandlat de andra respektlöst med min gränslöshet. Det e jag fullt medveten om. Jag har fått det på papper till och med. Har fått skriva under ett "kontrakt" om hur jag ska vara för att behandla andra utifrån deras bild av vad respekt är, inte min, den är fel. Kompromiss? Nej. Inte i dessa fallen. Jag har annorlunda uppfattning om allt och annorlunda upplevelser än alla andra så då är det verkligen jag som är problemet. Hej självkänsla/förtroende?

Jag har även fått flytta från lägenheten, jag fick sluta med turnerandet, jag fick inte vara med på forumteater och nu till sist, nådastöten - jag får inte vara med på examensföreställningen. Den mobbade får flytta på sig och inte vara med, istället för att de som mobbar får hjälp och förståelse vad de utsätter mig för - LIKA MYCKET SOM JAG HAR FÅTT. Det känns som jag är den enda som har fått ändra på mig. Jag är den enda som inte får lika bra utbildning för att jag är en hälsorisk och fara för mig själv och andra genom mitt beteende. Där ligger min frutstration. Varför ska den som är så jävla medveten om sin plats få flytta på sig och vara ännu mindre med? Det hjälper mig inte direkt att inte få vara med på allt det som min utbildning handlar om. Det gör att jag känner mig ännu mer som en outcast - någon som inte passar in - som borde vara annorlunda - inte mig själv.

missa examensföreställningen för en kollaps som jag vet mest beror på att jag inte fått den acceptans och respekt jag tycker jag förtjänar känns förjävligt. Men det är ju också mitt eget fel eftersom jag har pushat mig själv så långt utan att stanna upp och helt enkelt sluta på min utbildning. Sluta på skolan. Men jag är inte någon som ger upp, absolut inte när jag känner att jag SKULLE klarat av detta om jag haft andra förutsättningar. Både genom mitt eget agerande och andras. Jag ser verkligen inte mig själv som en martyr, men jag tror (precis som flera av mina vänner) att vem som helst hade brytit ihop förr eller senare om man varit i min situation.

Jag tror också att om jag inte redan gått igenom min depression för 4 år sen hade jag inte klarat av detta lika bra. Jag hade slutat vid första motgång - flytt ifrån problemen.

(O snälla, om det är någon som vill svara på detta inlägg - ta det med mig personligen - inte här på bloggen så att alla kan se. Jag har inte nämnt några namn och därför känner jag att det kan förbli så. Ni får gärna maila mig eller skriva personligt meddelande på facebook om ni känner att ni vill diskutera något jag tagit upp.)

Om det är en peppande kommentar välkomnas det med kärlek! Kärlek e inget som behövs hymlas med ;D