You should know what you're fighting for

Just nu vill jag bara skrika NEJ NEJ NEJNEJNEJENEJ. Sen mars i år har det ändå gått relativt stadigt "uppåt" i mitt mående och det har känts som att nu ÄNTLIGEN e den här omgången depression över. Mitt liv har också börjat ta form igen utan sjukskrivning; jag har börjat arbetsträna, fått diagnos bipolär typ 2 och blivit flyttad från öppenvården till Affektivt Centrum som är specialiserade på bipolär sjukdom. Jag behöver fortfarande försörjningsstöd eftersom jag inte har någon a-kassa (aldrig kvalificerat till att kunna gå med) och aktivitetsstödet jag får av FK för att jag arbetstränar räcker till halva hyran ungefär. Micke och jag har gjort slut men har fortsatt att vara nära vänner. Min bror är numera författare till en musiksaga för barn utöver att han också är musiker och kompositör! Jag kandiderar till kommunfullmäktige igen och har kommit igång med valkampanjandet. Det är alltså mycket som går åt rätt håll. Men jag balanserar som vanligt på en kant som jag trodde var bredare än vad den nu visat sig vara.
I tisdags på arbetsträningen fick jag en stressreaktion och var nära panikångest. Det var som att det öppnade upp en ångestbubbla i mig som jag verkar ha tryckt ner. För det fortsatte på kvällen nämligen på aktivistmöte med F!. Jag blev överväldigad av allt ljud och kände hur tårarna pressade bakom ögonlocken samtidigt som jag kände det välbekanta trycket över bröstet. Provade att gå ut ur mötesrummet ett tag men det hjälpte inte. Det blev svårare att hålla undan tårarna och hela kroppen började klia och det blir som myror i benen fast i hela kroppen. Jag blir tvungen att gå innan mötet är slut. Onsdag var en svajig dag. Försov mig men klarade arbetsträningen. Sen kommer jag inte ihåg vad jag gjorde efteråt och på kvällen?! I torsdags vaknade jag med ont i hela kroppen, jättetrött och full med ångest. Stannade hemma. Och så har det fortsatt. Jag har haft några andningshål men ångesten ligger som en blöt filt över mig. Hoppas som en idiot att detta bara är en liten svacka och att ändrade tider med arbetsträningen ska hjälpa.

Jag har bott på Trelleborgsgatan de senaste 2 veckorna i utbyte mot att jag passar katterna Orvar och Kotten som också bor här. Vi har det fint tillsammans och gosar jättemycket vilket verkligen hjälper. Bor här till onsdag om det är någon som vill komma och hälsa på.

Min mobil har också passat på att gå sönder mitt i allt det här. Jag ska ansöka om pengar hos soc för att köpa en ny så om det är någon som har en funktionell smartphone liggandes någonstans skulle jag vara supertacksam. De som säljs på fb och blocket i min prisklass (under 1000-lappen) har alla något som är sönder på något sätt.

Naïv

Det har blivit tydligare och tydligare för mig de senaste dagarna hur godtrogen och naiv jag egentligen är. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det är väl som det är med det mesta, det är inte antingen eller, svart eller vitt, utan finns över ett helt spektrum från fruktansvärt till fantastiskt.

Kan en vara alldeles för förlåtande mot andra? Är det möjligt? Är det önskvärt, och för vem i så fall?
Gör det mig till en självuppoffrande idiot som inte har några som helst gränser för hur jag tillåter mig själv att bli behandlad? Eller gör det mig till en människa som behandlar andra som jag vill bli behandlad själv om jag skulle gå över någon av deras gränser? Vart fan är ens mina egna gränser? Har jag ens några? Så många frågor.

Igår natt var en natt fylld med ältande och ångest. M var med mig vilket nog var bra. Jag känner mig dum mot honom för att han ska behöva utsättas för min oförståeliga själ.

Jag tror att det jag behöver acceptera är att ingen kommer någonsin förstå mig fullt ut och jag kommer inte heller förstå dem. Och så är det med alla världens människor. Men något som jag inte behöver acceptera är att världen går åt helvete med krig, miljöförstöring, diskriminering och förtryck pga all oförståelse för andras upplevelser och liv än sitt eget. Men hur gör jag det på ett bra sätt? Hur gör jag det utan att offra för mycket av mig själv? Hur gör vi det tillsammans utan att skada varandra? Eller iaf skada varandra så lite som möjligt.


Synonymer för "naiv" enligt synonymer.se
barnslig, godtrogen, troskyldig, blåögd, aningslös, omogen; enfaldig, lättlurad, lättrogen, dum, korkad; okonstlad, okomplicerad, naturlig, primitiv

Synonymer till "godtrogen" (samma källa)
omisstänksam, lättlurad, lätt att lura, blåögd, troskyldig, naiv, ljusblå, lättrogen

När jag läser dessa synonymer så känns det inte längre lika bra att jag är godtrogen och naiv. Det kanske inte är de orden jag ska använda för att beskriva egenskaperna i mig som gör att jag tror gott om alla och förlåter lätt. Någon där ute i cyberspace som har förslag?

 

 

Återfödelse

På ett sätt återföds en flera gånger under en livstid. Varje kris får oss att känna oss som "nya jag" och mer kloka. Vi hamnar i vägskäl, mer eller mindre uppenbara, som styr våra liv i helt olika riktning beroende på vilken väg vi väljer. 

Jag är i en sådan korsning just nu. För typiskt nog ser jag inte bara två vägar jag kan ta (den jag redan är vandrandes på och en annan), jag står mitt i en korsning. O jag kommer faktiskt vara självisk den här gången. Jag ska vara egoistisk och se till att mina behov är prio ett. Det är skitjobbigt att bara ens skriva det. Skuldkänslorna kommer direkt. För vem är jag egentligen om inte någon som hjälper andra till ett bättre liv? Men också, hur ser jag på mig själv när jag inte klarar av att hjälpa andra, än mindre mig själv? Det är inte sunt att jag ser mig själv som värdelös när jag börjar känna att jag är mer av en börda än en tillgång. 

Affirmationsdags

• Jag är värd att älskas
• Jag älskar inte andra mindre för att jag bryr mig om mig själv
• Om det är meningen kommer jag bli hjälpt när jag behöver det om jag inte orkar själv

Din placering i kön är...

13. För tjugo minuter sedan var det 14.
VÄLKOMMEN TILL ALLMÄNPSYKIATRIN.

Jag ringde redan imorse men då saden jag pratade med att jag skulle ringa tillbaka och välja "Rådgivning/tidsbokning" när de öppnar kl 12.30. Satte alarm på mobilen för att jag inte skulle missa tiden och ringde på sekunden. Fick placering 14 i kön kl 12.31.

Under tiden jag väntar har jag bokat tid på min vårdcentral via 1177. För samma anledning som jag vill ha tid på öppenvården: utmattningsdepression med tillhörande ångest, panikångest och sömnproblem.

Samtidigt så pågår resten av livet. Det fungerar inte, men det pågår. Hyran, mat och räkningar måste betalas, valideringen ska göras, mitt uppdrag i kf ska skötas, basinkomstteatern ska skapas och regisseras, vänner och familj ska träffas (eller åtminstone höras med). Jag ska hinna vila och äta. Inte gå sönder.

Varenda jävla gång jag blir (psykiskt) sjuk så tar det jättelång tid innan jag accepterar det. Och så länge jag inte accepterar det gör jag allt för att dölja det. Sen bryter jag ihop på diverse ställen, bland folk. Jag har redan brutit ihop själv flera gånger men berättar inte för någon. Antagligen för att jag omedvetet tänker att om jag visar det för andra så MÅSTE jag acceptera det. Då MÅSTE jag söka hjälp. Eller som det är idag i psykvården: kräva hjälp. Kräva min rätt till vård.

Din placering i kön är...13 (kl. 13.11, suttit 40 min i telefonkö)

Och nu funkar det inte längre att vänstercentrera texten.

Vet ni hur svårt det är att be om hjälp? Känner ni hur all skuld och skam tar över er kropp och själ när ni inte längre klarar er själva? När ni inte längre kan ta de ansvar som ligger på er?

Din placering i kön är...13 (kl. 13.38, 1 timme och 10 min i kö)

nu kom jag fram. ska få tid hos läkare och en fast vårdkontakt.

Well you know me
I've never been afraid
I always jump into it
With my whole heart and no shame
And the thoughts that I'm left with
Is making such a mess
There's nothing more confusing than the loss
You've caused yourself

Life on Mars

Ord. Dessa jäkla ord. Det har blivit svårare och svårare för mig att formulera mig, både i text och när jag pratar med någon. Det känns på riktigt som att min hjärna har gett upp. Den har bara slutat att fungera som den ska. Jag minns typ ingenting. Mitt närminne är typ helt borta. Jag var en förvirrad person innan men då kände jag mig iaf inte dum i huvudet.
Jag orkar typ ingenting. Min kropp ger också upp. Jag har spenderat min dag i sängen, bara gått upp för att göra lite knäckemackor och några timmar senare värma fryst färdigmat.

Det enda som inte gett upp än är min själ. Men oj vad den vill göra det. Mitt hjärta vill så mycket, men resten av mig orkar och kan inte göra allt det vill.

Jag skrev en dikt/text och försökte få ordning på mina ord i relation till resten av mig.


Orkan
Det tar stopp
Säger stopp
Agerar hinder

Hur ska jag kunna
ens någonting
Klara någonting
När jag inte orkar

När allt blir en orkan inombords

Hjälp
Finns det?
Vem kan hantera en orkan?
Var lär en sig stoppa en orkan från att skada
Utan att bli skadad själv

En trött orkan är en stilla vind
Den blåser inte sönder hus
Den förstör inte hem eller samhällen

Bättre att låta den vara
Trötta ut sig själv
Då förstör den ingenting annat
än sig själv.
Eller.

Kaerlighed och identitet

Det senaste året har jag landat i ganska mycket av mitt identitetssökande. Några av de fack som nu går att placera mig i är

• Bi/pansexuell
• Polygam
• Genderqueer (oftast hon eller hen)

En kan säga att jag har förmågan att bli kär och attraherad av alla kön/icke-kön, jag själv pendlar i min könsidentitet och jag har förmågan att blir kär och attraherad av flera samtidigt (och behålla min kärlek/attraktion till en primärpartner på samma gång). 

 När jag först kom ut som bi ville jag verkligen inte bli förknippad med att vara poly (hade fortfarande inte accepterat att jag var det) pga alla fördomar om bisexuella. Men också för att jag försökte hitta hur min läggning yttrade sig innan jag kände efter om jag var mono eller poly. Idag har jag alltså kommit fram till att jag lever upp till många av fördomarna kring bisexuella - dessutom så är jag genderqueer. Ack, ack. Tänk att jag till slut skulle kunna acceptera och respektera alla dessa sidor av min identitet och sexuella läggning. 

För mina vänner var det ingen överraskning alls när jag berättade att jag var poly. Det visste de redan på gymnasiet 😁 

Så mycket internaliserad intolerans en bär på, det är inte klokt. Att det är enklare att respektera någon annan som bryter normerna (och många ggr tycka den personen e skitcool) e bara det egentligen - internaliserad intolerans. Ett privilegium att få tycka den här personen är skitcool, men inte behöva utstå allt förtryck den utsätts för pga att den är öppen med att bryta de rådande normerna. 

Till något helt annat. Har idag både pratat med min psykiatriker och min chef på förskolan jag vikarierat på den senaste tiden. Jag ska bli sjukskriven på ca 50%, inte bestämt hur mkt än. När jag mår bättre och kanske till och med kan jobba efter ett schema ska jag höra av mig till förskolan och då eventuellt få jobb/vik där!

Det facket jag mest känner definierar mig just nu är psykisk ohälsa. Längtar till den dagen det är historia. 

Making lemonade

Jag verkar vara inne i någon slags ångestbubbla. Ropade hej alldeles för snabbt gällande nya medicineringen. Glömde dippen som kommer varje gång en höjer antidepressiva. Just nu försöker jag dämpa mitt inre skrikande monster med kaffe och chokladboll på Espresso House. Där har ni en rolig inre bild. Ett monster sitter mitt på Triangeln och skriker. I sin vånda går den till Espresso House och beställer kaffe och chokladboll, för det finns på erbjudande i dens monsterapp i monstermobilen.
Den sätter sig ner, tar en slurk av kaffet, vrålandet slutar. Nu pågår det bara inombords. Folket runtomkring är inte lika rädda för den i alla fall. Ett barn vinkar till och med till den. Tar en tugga av chokladbollen och tårarna är inte lika nära längre.
Ett ångestmonster. På Espresso House.

Missar min målarkurs ikväll, glömde nycklar till mor och far där jag just nu har mina målargrejer. Ingen e hemma förrän jag ska va på nästa möte ikväll, så därav fikan med monstret.

Men, ikväll ska vi ha medlemsmöte på F! och välja ombud till kongressen! Hoppas verkligen jag får åka.