Tro och tvivel

Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på mig själv. Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på samhället. Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på kärlek.

Idag är en sån dag där allt bara känns omöjligt och hopplöst. Att plugga känns onödigt och alldeles för jobbigt. Att träffa en vän känns som något jag borde göra men jag orkar inte med att vara social. Att bara titta på tv/serier/film känns för intetsägande.

Promenad i stadsparken kanske? JA

Förminskande

Just nu e jag bara arg. Jag berättade för två personer att jag ska på Café Ronja ikväll som är ett feministiskt café arrangerat av Smålands Nation o att jag verkligen såg fram emot det. Svaren jag får är "hahaha varför?!" och "Lol". Båda personerna kan jag ju dock berätta är män.
Vafan e det för jävla förminskande att skratta åt min förväntan att gå på detta och därmed inte ta det på allvar?! E det så svårt att förstå att detta är något som gör mitt och andras liv så mycket bättre?

Jag blir så jävla arg på alla pojkar som ser feminism som något fjantigt och som inte har någon betydelse i samhället och framförallt kvinnors liv. Att osynliggöra feminismens roll i mitt liv är som att osynliggöra hela mig.

Det här med skönhetsideal och vikt

Den senaste tiden har jag funderat mycket på min vikt, andras vikt och samhällets jävla hets på att vara smal som tjej.
Jag själv tycker att jag ser relativt bra ut. E nöjd med största delen av min kropp med undantag för min mage. Just nu är även svinkopporna en stor anledning till att mitt självförtroende inte e på topp...men de ska förhoppningsvis försvinna snart.

Min mage däremot kan inte bli "botad" av antibiotika. Den kräver lite andra åtgärder för att förändra sig. Frågan är om jag e beredd att göra dessa för att se ut mer som normen av "en snygg tjej".

När jag var 15 år gammal vägde jag 76 kg till mina 182 cm. BMI sa fortfarande att jag var överviktig, men inte mycket. När jag tittar på bilder från den tiden såg jag verkligen inte tjock ut. Snarare normalviktig. Jag var inte nöjd med hur jag såg ut. Låg- och mellanstadiets kommentarer om att jag va tjock och ful låg kvar och bubblade. Idag är min idealvikt 80 kg. Om jag lyckas gå ner dit är jag mer än nöjd.

Jag försöker leva efter mottot att så länge min vikt inte hindrar mig i att göra vad jag vill så e det lugnt. Även om mitt BMI är för högt eller att jag måste köpa mina kläder på "Big is Beautiful"-avdelningen. Har på senaste tiden också börjat tänka så att jag ska fan inte gå ner bara för att samhället säger det! Försöker se det som ännu ett sätt att bryta normerna och få folk att tänka om skönhetsidealen.

Problemet just nu är att jag börjar bli intresserad av en person som enligt mig är bland det vackraste som har vandrat på denna jord. Och jag får en känsla att om jag vägt 76 istället för 106 kg hade jag haft en mycket större chans att intresset var ömsesidigt. Att det inte räcker med att vi har liknande värderingar och väldigt kul ihop. Jag vet inte om detta är fallet, men jag får den känslan när vi umgås.
Detta stör mig något enormt. Både för att jag tänker så och för att om en person blir intresserad av mig så vill jag att det ska vara pga min personlighet.

En bra grej med att vara en stor tjaj som jag är att en blir inte gatutrakasserad för sitt utseende, det är väldigt sällan någon visslar efter mig eller skriker en inbjudan att komma hem till dem och ligga. Vilket är väldigt skönt. Risken att någon lägger en våldtäcksdrog i min drink är väldigt liten och jag blir inte tafsad på på dansgolvet. Min övervikt räddar mig från otroligt mycket sexuella trakasserier som är vardagsmat för andra tjejer.

 

 

En dålig grej med att se ut som jag gör är att många kollar på mig en gång sen har de bestämt sig för att det kvittar hur trevlig jag är - ingen chans att vårt förhållande går längre än till vänskap. När jag var yngre fick jag många gånger följa med mina "snyggare" kompisar när de skulle träffa någon för att de skulle verka mer attraktiva. Om jag är i ett förhållande har jag många gånger fått höra "men ska du verkligen äta den kakan?!" eller "Jag vet det är svårt att börja träna, men du borde göra det för din egen skull!" Om jag inte uttryckligen sagt att jag vill gå ner i vikt och att du kan hjälpa mig med detta vill jag inte höra såna här kommentarer! De gör mig bara ledsen.

 

Nä låt mig vara tjock om jag vill det. En komplimang behöver inte alltid handla om utseendet. Och om du har lyckan att ha mig som din flickvän ska du tacka universum för att jag valt just DIG att överösa med min kärlek.

 

  

Att plugga på universitetet

Just nu sitter jag på Universitetsbiblioteket i Lund och panikar över hemtentan som jag måste skriva och ha färdig till på onsdag kl. 14. Har varit lugn hela helgen, kände när jag fick ut tentan i fredags att "Nämen, det här blir ju inga problem!". Nu sitter jag här o problemen hopar sig över mig. Det allra svåraste är att stå emot impulsen att fly härifrån och skita i allt, vilket förhindrar mina tankar att fokusera på det som behövs; nämligen tentafrågorna. Det näst svåraste är att lugna ner mitt hjärta som just nu är på väg upp genom halsen. Det gäller bara att rida genom denna storm och hoppas att det lugnar ner sig om en stund.

Just nu vill jag bara ha en kram och någon som säger att det är lugnt - du e inte dum i huvudet om du inte klarar denna tentan, du kommer komma över denna osynliga spärr som säger att du inte kan skriva uppsatser eller tentor och "att plugga" är inte lika med "att få panikångest" längre.

Jag är inte lika fylld med ångest som jag var förra året när det verkligen var katastrofalt, jag tänker mer rationellt och mina känslor tar inte över på samma sätt. Dock är det fortfarande ett hinder.

Uppdatering

Jag blev reserv på de utbildningar jag har sökt - genusvetenskap och statsvetenskap. Bara att hoppas på det andra urvalet. Eller va sneaky o gå till uppropet ändå o se om de har en plats över...

Annars sitter jag för ABF:s räkning i Folkets Park tis-tors och ansiktsmålar. Väntar också på mitt körkortstillstånd så jag kan börja övningsköra och ta körkort.

Jag har gått upp i vikt igen, inte lika mycket som jag gått ner som tur är, men ändå så pass mycket att jag vill ta en kniv o bara skära av allt. Ändå kan jag inte sluta äta ohälsosamt eller få mig själv att gå till gymmet som jag redan betalt gymkort till. När jag beter mig så här vet jag att det är för att något inte riktigt stämmer.
     
Har precis blivit av med svinkoppor efter 2 månaders antibiotikakur - nu tyckte min kropp det var för lite utslag på min hud och skaffade sig nässelfeber så jag inte ska må för bra liksom. Jag lever redan halvt isolerat - en massa gigantiska röda utslag överallt på kroppen som kliar får mig VERKLIGEN att vilja ut o leva livet igen...

How wrong not to be loved by you

Jag säger som Håkan:

Det kommer aldrig vara över för mig. 

Jag kommer aldrig vara över dig. Du har gröpt ur mitt hjärta och byggt en permanent plats för dig att bo i. Inte för att du använder den. Ofta hyr du ut platsen till folk i andrahand, men du är jävligt noga med att visa att det är du som äger stället - inte jag och inte dem. Det gör att alla för eller senare flyttar ut och det blir tomt igen. 

 

Vänner o annat

Det e kul hur hjärnan fungerar. Jag kommer knappt ihåg nånting från Sundsgården vad det gäller turnéer och annat, inte heller mkt från när jag bodde i Ugglebo. Vad jag kommer ihåg är händelser som gjorde mig väldigt ledsen. Men jag kommer bara ihåg fragment ifrån dem också. Allt känns som det var en dröm och det obehagliga i den hänger sig kvar o gör att jag inte kan sova om nätterna. Försöker släppa det. De e så jävla svårt. Speciellt eftersom en som var min vän från 6 år tillbaka, nästintill bästa vän emellanåt, inte är i mitt liv längre. Sen försvinner en annan nyfunnen vän pga allt som hänt där. "Jag orkar inte med dig längre". Skitkul att höra. Just den meningen har fastnat i mitt huvud.

Varför e de så att allt negativt tar över så jävla lätt? Varför kan inte allt positivt svämma över? Det finns så mkt fina människor i mitt liv nu.

Just det där ordet; nu.

Nu är nu och inte då eller sen.