Blodsmak

Är så trött att jag håller på att kollapsa
Känner mig också väldigt ensam
Längtar efter och saknar min man
Såg en bild på en vän
som liknar O
Kollade O:s facebook
Även hans kompis bilder för där vet jag han ibland fastnar på foto

Den senaste tiden (trots polisanmälan och hemligt nummer) har jag känt mig så fri. Fri från de gamla "kärleks"bojorna den här människan av manligt kön höll mig i. Han har inte gjort det medvetet på många år, men de har ändå funnits där skavandes om anklarna. Ibland har de känts extra tunga, ibland som fjädrar. Idag så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva dom.

Min kredit på Lycamobile är slut, därför kan jag inte ringa D (eller någon annan för den delen). Har skickat på fb, men han sover antagligen.

Nä men en sömntablett på detta så blir allt bra?

Du söker bråk - jag kräver dans

Som ni säkert har märkt så publicerar jag inte så mkt i denna bloggen längre. Den som gäller nu är www.sannepetersson.blogspot.se. Där skriver jag upplevelser och tankar om vägen för F! in till EU, Riksdagen, Region/Landsting och kommun. Själv har jag fått det otroliga förtroendet att stå på deras valbara listor till kommun (Malmö) och Region (Skåne). Ska försöka bära upp det förtroendet så resten av F! kan vara stolta!

För uppdatering så kolla den bloggen och min twitter.

Tänkte skriva lite om att känna hopp och att världen är på "rätt väg" enligt mig. Men också den enorma kärlek jag känner till min make, familj, släkt och vänner.

Inga namn, inga långdragna presentationer; bara kärlek och tacksamhet. Det finns fler otroligt viktiga personer i mitt liv som förtjänar en hyllningar värt livet självt. Bland annat min kära moder och den fantastiska Evey. Men det är ju inte bara de närmsta som betyder något. Sorry, men så är det. De ger mig en extra livsglädje och hopp - men inte för er andra lika mkt. Alla har vi olika bästisar och lovers. Men egentligen så hänger vi ju ihop. Att älska sin nästa betyder också att älska de som du aldrig träffat ansikte mot ansikte, att respektera allt liv oavsett vad.
Jag vet att det är svårt att respektera rasister, sexister och högerfolk emellanåt. Men de har också en roll i detta samhälle, på denna jord. En roll som är betydande för oss alla. Vad jag tycker behövs är tillit. Tillit till att det som sker, det sker. Det som är jobbigt, ja till och med outhärdligt ibland, är en lärdom vi ska ta emot med öppna armar. Med öppna armar betyder inte att du alltid ska "vända andra kinden till". Jag tror på att antifascism är självförsvar, inte på att (o)provocerat attackera folk i deras hem.

Chansen/risken är stor att jag kommer träffa Jimmie Åkesson någon dag, med tanke på hur bra det går för F! och även min personliga "karriär" inom politiken. Idag känner jag mig mer säker på att jag kommer klara av att prata med honom lugnt och sansat. Innan var det en helt annan femma. Missförstå mig rätt - att kunna prata med en som har en sådan motsatt värdegrund som du själv är något otroligt svårt. Om en känner sig kränkt, härskad över och trakasserad är det svårt att behålla lugnet. Jag säger inte att en alltid ska göra detta. Känslor är bra, känslor är viktiga. De borde hyllas mer och inte kallas för något "kvinnligt", alltså "svagt" och "dåligt" som patriarkatet översätter det till. Men för ditt eget välmående kan det vara skönt och bra att ibland hålla dig lugn. Jag brukar avreagera mig efteråt med vänner och familj. Men jag försöker att aldrig vara "okänslig" när jag diskuterar/debatterar. Det blir för olikt min personlighet. För olikt kärnan av min själ. Teatern har hjälpt mig att köra en karaktär eller spela något som inte är jag egentligen, så det går om jag måste. Men jag vill inte göra det. Speciellt inte i politiken där det redan finns alldeles för många "karaktärer" och sluga retoriker enligt min mening.

Nu ska jag försöka sova - torgmöte imorn ju! Sen även uppspel på min brors folkhögskola <3