Upp till kamp mot patriarkatet!

För lite ordjävlar på fråga två, annars hade jag fått godkänt på omtentan! Det svider lite halvt sådär eftersom min lärare skrev i omdömet att jag hade gjort det bra o tagit upp bra poänger o mina diskussioner och idéer hade varit intressanta. Men hon kan inte godkänna en tenta med så pass mycket ord som saknas.
DOCK vet jag nu att jag kan skriva en tenta. Jag kan läsa ut vad de är ute efter och jag är smart nog för att ha "intressanta diskussioner och idéer". Det känns jävligt gött. Det peppar mig för den tentan jag skriver just nu. Använder samma strategi som för omtentan med att skriva ner all fakta tsm med sina källor som jag tror behövs till svaret på ett kladdpapper så jag har en översikt sen när jag svarar på själva frågan. Nästan klar med faktasamlandet för fråga ett.

Har varit på utbildning på posten idag för jag ska jobba där v 50 o v 51. Lite smått typiskt att den ska ligga mitt under hemtentatiden men jag var tvungen att va där. Fick känna mig smart o grym för jag klarade av det provet vi skulle ha klarat till kl 15 redan kl 13! Först av alla o även före två pers som jobbat med det innan hoho. skrytskryt. Men stoltstolt.

Ska försöka ta mig till Lund nu snart o Sambib innan de stänger. Kanske kör på stadsbibblan här i Malmö. Men det blir lite svårare o hitta böckerna då bara. Kan inte avgöra vilket som kommer slösa med mest tid - resa eller leta efter böcker. Definitivt att sitta här o vela vad jag ska göra. Typiskt Våg-beteende.

Imorn ska jag o Saranna stå på stortorget i Lund för F! med en massa gott humör o ansiktsfärg :) Alla är välkomna att komma förbi för en liten pratstund och/eller en ansiktsmålning för 5 eller 10 kr som går oavkortat till F!:s valfond. Riktigt pepp!
Sen e det fest på kvällen i Bokeslund i ett nästan självhushållande kollektiv med en massa fina djur och människodjur :)

OCH inte att förglömma! På söndag är det valmöte och extra årsmöte för F!-Skåne. WoopWoop!

Att släppa taget

Ok, det blir ingen uppsats inlämnad i tid för mig denna gången. Jag har försökt o tänkt att om jag klarade omtentan borde detta inte bli några problem..men ja. Tji fick jag. Det känns inte omöjligt o jag får inte några panikattacker men min kropp beter sig som om den har sprungit ett maraton o det känns som jag inte sovit på en vecka. E superduperultramega trött.
Får helt enkelt acceptera att bara för att jag kommit över vad som kändes som det största hindret förstår inte min hjärna att nu ska den börja bete sig på ett nytt sätt. Den måste påminnas gång på gång innan det psykosomatiska slås på o det blir fysiskt väldigt svårt att klara vad jag nu har som uppgift.
(för er som inte vet är "psykosomatiskt" kroppsliga uttryck för ångest när hjärnan inte klarar av mer)

Små steg i taget...e det som gäller. Jag blir självklart frustrerad över att det inte går snabbare. Men jag känner samtidigt att jag e på god väg och även fast det inte går i den takt som jag skulle önska har jag ändå kommit otroligt långt i min kamp mot ångesten. Och det får jag inte glömma när det känns som den vinner. För det gör den inte. Den har själv seperationsångest och tycker det e skitjobbigt när jag e påväg att släppa taget.


Många kanske undrar varför jag skriver så öppet om mina problem så här på en blogg, på internet, där i stort sett vem som helst kan läsa vad jag skriver. Jag har skämts otroligt mycket för min sjukdom i många år och har kommit fram till att det har väldigt mycket och göra med det stigma som psykiska sjukdomar har i samhället. Ett väldigt enkelt exempel: om jag istället skulle skriva om mina problem med att ha reumatism eller någon annan sjukdom som klassas som fysisk hade det inte alls varit samma grej. Just det här med att vara psykiskt sjuk låter så extremt. Som om en egentligen skulle vara inlagd på ett mentalsjukhus iförd tvångströja med alla andra galningar som inte kan fungera i samhället. O jag vet - det är läskigt med sjukdomar som inte syns på en att man har det. Det är skrämmande att inte veta hur en person ska reagera som har mentala problem - kommer den ta ut sina frustrationer på mig? Kan jag säga detta utan att hen blir galen?

Men ni kan vara lugna. Personer som har fått en psykiskt diagnostiserad sjukdom får oftast medicin och/eller terapi för att hålla den i schack. Deras lidande syns kanske inte utåt, men det är verkligt och något de måste kämpa med varje dag. Visa istället respekt för dessa människor och fråga hellre än anta. Vi vill bli förstådda och respekterade precis som alla andra människor. För det är just vad vi är - människor, precis som alla andra.

Hädanefter ska jag va bra

Jaha. Då är jag en erfarenhet rikare - har blivit "stood-up" på en dejt. Fantastiskt hur idiotisk en känner sig. Trodde inte att folk gjorde så, o om de nu ångrat sig åtminstone hade the decency att höra av sig så en inte väntar i onödan.

Sitter och försöker skriva på min miniuppsats som ska va inne på onsdag. Lite svårt när jag inte har några böcker men skriver ner lite egna tankar och punkter som jag kan titta upp i böckerna senare. Vi ska skriva om socialt kapital och tillit. Jag vill försöka få in ett feministiskt perspektiv och undersöka om det är olika för män respektive kvinnor.

Har precis träffat ett ex's mamma för lite kaffe o tillbakalämnande av ett dragspel som jag lånade av dem när jag var tillsammans med hennes påg. Väldigt trevligt! Gillar när en kan hålla kontakten såhär o det inte är några bad feelings.

Framsteg och tillbakagång

Skrivit 486 ord på min omtenta! Success! Den är inte klar än men jag har skrivit lite mer än halva. Jag känner mig så jävla stolt över mig själv. Eller, detta är då på första frågan. Ska verkligen försöka bli klar med den idag. Sen har jag en fråga till där det ska va minst 900 ord men det tar jag imorgon!

Besökte farfar idag på sjukhuset. Han har opererats för cancer i bukspottskörteln. Det var jag, kusin, farbror och faster där. Denna jävla sjukdom! Den har redan tagit min mormor och min låtsasfarfar.
Men vi ska klara det. Vi ska kämpa tillsammans så gott det går.

Just nu känner jag att jag behöver en paus. Kaffe och socker av något slag. Fylla på depåerna.

Härlighet och ärlighet

Asså detta e helt underbart. Jag sitter här på Sambib i Lund och har alla böckerna från förra kursen, min omtentauppgift framför mig och ett word-dokument på datorn och jag har inte panik!
Jag har inte börjat skriva själva tentan utan istället lista upp allt som har med frågorna att göra från mina anteckningar och böckerna så jag har allt på ett ställe sen när jag väl börjar skriva. Så här långt kom jag inte ens förra gången! Och det bästa - jag tror verkligen jag kommer klara av detta!
Breakthrough.

Nu till en annan grej.

Varför är det alltid så att snyggare personer än mig (läs: kortare och smalare), trots att de är upptagna och medvetna om mina känslor, flirtar hejdlöst med den jag är intresserad av? Om jag bara hade haft självförtroendet att ignorera detta och köra mitt eget race hade det inte varit några problem. Men nu är det tyvärr inte så. Istället för att själv flirta backar jag tillbaka och låter det hända och min egen chans att vinna denna personens hjärta blir mindre och mindre. Story of my life. Oftast är den här snyggare personen en naturligt charmig person och anser sig inte flirta utan bara vara trevlig. Vilket jag köper. Men jag blir ändå ledsen för jag har inte den naturliga charmen - den försvann med min viktuppgång. Asså fan vad jag ska tjata om min jävla vikt. Jag blir så trött på det! Ursäkta, jag ska börja leva efter min egen filosofi så fort jag bara kan. Den där vikt inte betyder nånting, möjligtvis "mer att älska".

Jag orkar snart inte bry mig längre. Fast enligt många kunniga inom astrologi kan jag inte sluta göra det pga mitt stjärntecken. Vågen letar hela tiden efter en partner och behöver det för att känna balans. Och det känns tråkigt nog sant. Jag är ständigt på jakt och nöjer mig inte förrän jag hittat nån.