Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på mig själv. Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på samhället. Tänk om jag bara kunde tro och inte tvivla så mycket på kärlek.
Idag är en sån dag där allt bara känns omöjligt och hopplöst. Att plugga känns onödigt och alldeles för jobbigt. Att träffa en vän känns som något jag borde göra men jag orkar inte med att vara social. Att bara titta på tv/serier/film känns för intetsägande.
Promenad i stadsparken kanske? JA
onsdag 30 oktober 2013
tisdag 29 oktober 2013
Förminskande
Just nu e jag bara arg. Jag berättade för två personer att jag ska på Café Ronja ikväll som är ett feministiskt café arrangerat av Smålands Nation o att jag verkligen såg fram emot det. Svaren jag får är "hahaha varför?!" och "Lol". Båda personerna kan jag ju dock berätta är män.
Vafan e det för jävla förminskande att skratta åt min förväntan att gå på detta och därmed inte ta det på allvar?! E det så svårt att förstå att detta är något som gör mitt och andras liv så mycket bättre?
Jag blir så jävla arg på alla pojkar som ser feminism som något fjantigt och som inte har någon betydelse i samhället och framförallt kvinnors liv. Att osynliggöra feminismens roll i mitt liv är som att osynliggöra hela mig.
Vafan e det för jävla förminskande att skratta åt min förväntan att gå på detta och därmed inte ta det på allvar?! E det så svårt att förstå att detta är något som gör mitt och andras liv så mycket bättre?
Jag blir så jävla arg på alla pojkar som ser feminism som något fjantigt och som inte har någon betydelse i samhället och framförallt kvinnors liv. Att osynliggöra feminismens roll i mitt liv är som att osynliggöra hela mig.
fredag 25 oktober 2013
Det här med skönhetsideal och vikt
Den senaste tiden har jag funderat mycket på min vikt, andras vikt och samhällets jävla hets på att vara smal som tjej.
Jag själv tycker att jag ser relativt bra ut. E nöjd med största delen av min kropp med undantag för min mage. Just nu är även svinkopporna en stor anledning till att mitt självförtroende inte e på topp...men de ska förhoppningsvis försvinna snart.
Min mage däremot kan inte bli "botad" av antibiotika. Den kräver lite andra åtgärder för att förändra sig. Frågan är om jag e beredd att göra dessa för att se ut mer som normen av "en snygg tjej".
När jag var 15 år gammal vägde jag 76 kg till mina 182 cm. BMI sa fortfarande att jag var överviktig, men inte mycket. När jag tittar på bilder från den tiden såg jag verkligen inte tjock ut. Snarare normalviktig. Jag var inte nöjd med hur jag såg ut. Låg- och mellanstadiets kommentarer om att jag va tjock och ful låg kvar och bubblade. Idag är min idealvikt 80 kg. Om jag lyckas gå ner dit är jag mer än nöjd.
Jag försöker leva efter mottot att så länge min vikt inte hindrar mig i att göra vad jag vill så e det lugnt. Även om mitt BMI är för högt eller att jag måste köpa mina kläder på "Big is Beautiful"-avdelningen. Har på senaste tiden också börjat tänka så att jag ska fan inte gå ner bara för att samhället säger det! Försöker se det som ännu ett sätt att bryta normerna och få folk att tänka om skönhetsidealen.
Problemet just nu är att jag börjar bli intresserad av en person som enligt mig är bland det vackraste som har vandrat på denna jord. Och jag får en känsla att om jag vägt 76 istället för 106 kg hade jag haft en mycket större chans att intresset var ömsesidigt. Att det inte räcker med att vi har liknande värderingar och väldigt kul ihop. Jag vet inte om detta är fallet, men jag får den känslan när vi umgås.
Detta stör mig något enormt. Både för att jag tänker så och för att om en person blir intresserad av mig så vill jag att det ska vara pga min personlighet.
En bra grej med att vara en stor tjaj som jag är att en blir inte gatutrakasserad för sitt utseende, det är väldigt sällan någon visslar efter mig eller skriker en inbjudan att komma hem till dem och ligga. Vilket är väldigt skönt. Risken att någon lägger en våldtäcksdrog i min drink är väldigt liten och jag blir inte tafsad på på dansgolvet. Min övervikt räddar mig från otroligt mycket sexuella trakasserier som är vardagsmat för andra tjejer.
Jag själv tycker att jag ser relativt bra ut. E nöjd med största delen av min kropp med undantag för min mage. Just nu är även svinkopporna en stor anledning till att mitt självförtroende inte e på topp...men de ska förhoppningsvis försvinna snart.
Min mage däremot kan inte bli "botad" av antibiotika. Den kräver lite andra åtgärder för att förändra sig. Frågan är om jag e beredd att göra dessa för att se ut mer som normen av "en snygg tjej".
När jag var 15 år gammal vägde jag 76 kg till mina 182 cm. BMI sa fortfarande att jag var överviktig, men inte mycket. När jag tittar på bilder från den tiden såg jag verkligen inte tjock ut. Snarare normalviktig. Jag var inte nöjd med hur jag såg ut. Låg- och mellanstadiets kommentarer om att jag va tjock och ful låg kvar och bubblade. Idag är min idealvikt 80 kg. Om jag lyckas gå ner dit är jag mer än nöjd.
Jag försöker leva efter mottot att så länge min vikt inte hindrar mig i att göra vad jag vill så e det lugnt. Även om mitt BMI är för högt eller att jag måste köpa mina kläder på "Big is Beautiful"-avdelningen. Har på senaste tiden också börjat tänka så att jag ska fan inte gå ner bara för att samhället säger det! Försöker se det som ännu ett sätt att bryta normerna och få folk att tänka om skönhetsidealen.
Problemet just nu är att jag börjar bli intresserad av en person som enligt mig är bland det vackraste som har vandrat på denna jord. Och jag får en känsla att om jag vägt 76 istället för 106 kg hade jag haft en mycket större chans att intresset var ömsesidigt. Att det inte räcker med att vi har liknande värderingar och väldigt kul ihop. Jag vet inte om detta är fallet, men jag får den känslan när vi umgås.
Detta stör mig något enormt. Både för att jag tänker så och för att om en person blir intresserad av mig så vill jag att det ska vara pga min personlighet.
En bra grej med att vara en stor tjaj som jag är att en blir inte gatutrakasserad för sitt utseende, det är väldigt sällan någon visslar efter mig eller skriker en inbjudan att komma hem till dem och ligga. Vilket är väldigt skönt. Risken att någon lägger en våldtäcksdrog i min drink är väldigt liten och jag blir inte tafsad på på dansgolvet. Min övervikt räddar mig från otroligt mycket sexuella trakasserier som är vardagsmat för andra tjejer.
En dålig grej med att se ut som jag gör är att många kollar på mig en gång sen har de bestämt sig för att det kvittar hur trevlig jag är - ingen chans att vårt förhållande går längre än till vänskap. När jag var yngre fick jag många gånger följa med mina "snyggare" kompisar när de skulle träffa någon för att de skulle verka mer attraktiva. Om jag är i ett förhållande har jag många gånger fått höra "men ska du verkligen äta den kakan?!" eller "Jag vet det är svårt att börja träna, men du borde göra det för din egen skull!" Om jag inte uttryckligen sagt att jag vill gå ner i vikt och att du kan hjälpa mig med detta vill jag inte höra såna här kommentarer! De gör mig bara ledsen.
Nä låt mig vara tjock om jag vill det. En komplimang behöver inte alltid handla om utseendet. Och om du har lyckan att ha mig som din flickvän ska du tacka universum för att jag valt just DIG att överösa med min kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)