Just nu sitter jag på Universitetsbiblioteket i Lund och panikar över hemtentan som jag måste skriva och ha färdig till på onsdag kl. 14. Har varit lugn hela helgen, kände när jag fick ut tentan i fredags att "Nämen, det här blir ju inga problem!". Nu sitter jag här o problemen hopar sig över mig. Det allra svåraste är att stå emot impulsen att fly härifrån och skita i allt, vilket förhindrar mina tankar att fokusera på det som behövs; nämligen tentafrågorna. Det näst svåraste är att lugna ner mitt hjärta som just nu är på väg upp genom halsen. Det gäller bara att rida genom denna storm och hoppas att det lugnar ner sig om en stund.
Just nu vill jag bara ha en kram och någon som säger att det är lugnt - du e inte dum i huvudet om du inte klarar denna tentan, du kommer komma över denna osynliga spärr som säger att du inte kan skriva uppsatser eller tentor och "att plugga" är inte lika med "att få panikångest" längre.
Jag är inte lika fylld med ångest som jag var förra året när det verkligen var katastrofalt, jag tänker mer rationellt och mina känslor tar inte över på samma sätt. Dock är det fortfarande ett hinder.
